Gerd Allert 1940 – 2010

Konstnären Gerd Allert gick bort den 21 september 2010 efter en tids sjukdom.

Gerd Allert föddes 1940 i Göteborg, 1960 började hon på Konstindustriskolan. Sin ateljé hade hon på Ängen, gården på Billingens sluttning, som är maken Henriks föräldrahem. Där gårdens magasin en gång fanns står nu vävstolen, där Gerd i sina textilier gav fåglar luft under vingarna, där hon fångade bränningar och stillade vatten. Där stenar fick liv. Där hon lät oss ana svar på existensiella frågor.

Den 25 september invigdes Gerds sista separatutställning, hos Konstgillet i Kiruna. Hon skulle varit med, hon skulle ha fått Sten Kauppi-stipendiet som delas ut av Konstgillet och som är den finaste utmärkelse en svensk textilkonstnär kan få. Inför utställningen skrev Bo Borg i Svenskt Konsthantverk om Gerds konstnärsskap: ”Det finns en väldig kraft att hämta ur vilan i ett landskap”. Det var just det som Gerd hade en sådan talang att förmedla: kraft och vila. Nu blev utställningen i Kiruna postum. Och Gerd, vars sinne syntes vara ett med landskapet och årstiderna, så märkligt ändå – och vemodigt – att hon gick bort just när mark, växter och fåglar, hela naturen förbereder sig för vila.

Gerd var en välsedd och ofta anlitad konstnär, länge framför allt i Västsverige. Gerd fick många beställningar till kyrkor och andaktsrum, särskilt glad var hon över uppdraget till Katarina kyrka 1990. ”I detta tecken” heter verket, som kan ses som en himmel, som öar, som inre landskap, vill man – syns ett kors i guld. Ett annat av Gerds storverk är den 30 kvm stora vävnaden, ”Ett ljusets kors för Herrens hus” i S:ta Helena kyrka i Skövde. Den gör att man i den hårt restaurerade kyrkan ändå upplever en tydlig ton av medeltida mystik.

Att väva är att arbeta långsamt, att låta händerna finna sin väg. Ur Gerds händer växte skiftande himlarymder fram – och flygande moln, kvistar som stilla rör sig, stränder, ängar, oändlighet – i hennes vävar syns själva luften vibrera. Vävtekniken i sig hjälpte Gerd att överföra tankar, känslor, stämningar till betraktaren. Hur mycket tröst och ro har inte hennes vävar skänkt sökande och sörjande, när de tysta talar till oss och där vi bland de sinnrikt kombinerade trådarna i varp och väft kan få uppleva glimten av en aning av livets mål och mening.

År 2002 ställde Gerd och Henrik ut på Waldemarsudde och i ett slag blev Gerd känd och beundrad i en än större krets. Fastän de arbetade i skilda material och med skilda uttryck passade deras verk ihop, de inte bara kompletterade, de förstärkte varandra. Sommaren 2008 ställde Gerd och Henrik ut på Sigtuna Museum. Utställningen blev oförglömlig och för oss på museet gick en länge närd dröm i uppfyllelse.

Det var lätt att bli vän med Gerd. Ett handslag, en blick – självklart, varmt och rättframt mötte hon sina medmänniskor; en stor konstnär, en ljus människa, generös med sin tid och sina kunskaper. Till synes enkelt och med självklarhet tog hon sig an sina konstnärliga uppdrag, tänkte efter, prövade, löste eventuella problem – och kunde sen konstatera att – ja, men det blev ju riktigt bra.

I ljust och tacksamt minne bevarad – sällan har de orden varit så sanna och så djupt kända, som när de gäller Gerd Allert.

Elisabet Claesson , Sigtuna museum