Henrik Allert 1937–2024
Konstnären Henrik Allert har lämnat oss. Han var en betydelsefull konstnär i flera tekniker. I ett långt och framgångsrikt konstnärsliv utvecklade han uttryck och stildrag som var hans helt egna. Han har en unik position i konstlivet. Han tillhör det fåtal konstnärer som har både konstexperternas och den breda publikens uppskattning. Han arbetade främst som skulptör, oftast i lera, men även i brons och glas. Han ställde också framgångsrikt ut som målare, tecknare och innovativ grafiker.
Jag fick 2012 förmånen att få skriva en bok om Henrik Allerts konst. Vi hade ett fint samarbete och jag kunde sätta mig in i hans konstnärskap på djupet. Jag lärde då känna inte bara en stor konstnär, utan också en vänlig, allvarlig, rolig, omtänksam och empatisk människa. Boken fick titeln Henrik Allert – konstnär utanför tiden.
Henrik Allerts bildvärld tog sin näring ur det liv han levt och de erfarenheter det gett honom. Han har levt nära jorden, djuren, och årets växlingar på Ängen utanför Skövde där han bodde och verkade in i det sista. Han växte upp i ett hem med en varm och vardaglig kristendom och med en stark arbetsmoral. När intresset för konsten tog över följde den präglingen med in i hans skapande och tekniker. Det gav en speciell klangbotten åt hans verk. Han fick sin konstnärliga utbildning på Slöjdföreningens Skolas skulpturlinje. 1962–1964.
Hans material som skulptör var främst lera. Han blev mycket handaskicklig, men var inte ute efter att briljera med sin teknik och sitt materialkunnande. Ändå gör de verk han skapade också det. Hans starka konstnärliga visioner och dess kvaliteter lyfter och laddar allt han skapade. Han visste vad han ville, men samarbetade ändå ibland lyhört med ingivelsen och slumpen. Han såg hur en oavsiktlig spricka i godset kunde berika uttrycket. Eller hur en rinning i glasyren även om den är ett resultat av en oplanerad tillfällighet rätt utnyttjad kan ge mervärde och bli en omistlig del av det färdiga verket. Han hade full kontroll; allt skedde inom ramen för hans konstnärliga vision. Han jobbade sig förbi bildslaggen. Då blir kärnan kvar och det är dit hans skulpturer vill föra oss. En kan ibland tycka att de har fragmentkaraktär. Men just det är en avgörande poäng. De handlar om det som finns under ytan och bakom utanverket. Det som blir kvar i tidens längd. För där fann han de djupaste och mest allmänmänskliga känslorna.
En betydande del av uttrycket i hans bilder kommer ur hans kunskaper om och känsla för naturen i kombination med hans nära arbete och samarbete med leran. Han verkar på ett benådat sätt ha haft formerna i händerna. Han har själv ofta återkommit till hur han kände att det döljs fördolda handlingar, ritualer och mytologiska tillstånd i själva materialet.
Han var fri i sitt skapande. Så här sa han själv: ”I keramiken måste man ingenting och allt är både möjligt och tillåtet. Den tanken har varit förlösande i mitt skapande.”
När en ser hans skulpturer undrar en hur det komplicerade verkar så enkelt och det enkla kan visa sig ha så många bottnar?
Han gjorde många skulpturer med djur som motiv, andra med drag av människor. Ibland kombinerade han dem på ett sätt som får en att tänka på vad lika det olika ändå är Hans bilder av djur och människor kan ibland inte ses som naturalistiska avbildningar. Ändå kan vi direkt identifiera både utseende och känsla, för att de känns så autentiska. Han förstärker och vidgar den naturalism han bottnar i. Han ger skulpturerna drag av både vardaglighet och myt. Djur och människa möts på lika villkor. Ingen är överordnad den andra. Alla är vi likvärdiga i vår Herres hage tycks han mena.
I hans konst ligger det primitiva mycket nära det förfinade, som om de vore två sidor av samma sak. Det skulle gå åt stora bokverk för att i ord förklara de djup som ett av hans djurhuvuden kan berätta och direkt föra oss till med en tom blick, skrovlig hud eller med dragen kring munnen.
Det finns ett allvar i Henrik Allerts konst som inte är att ta miste på. I hans fall handlar det aldrig om verk som råkat bli på ett visst sätt. De ser ut som de gör för att de måste göra det. Det handlar lika mycket om det som finns under utanverket. Sådant låter sig lätt sägas, men det kräver en konstnär av Henrik Allerts dignitet för att få skulpturer att själva gestalta de djupaste känslorna. Det sker genom föreningen av det personliga och det allmänmänskliga.
Trots att så många av hans skulpterade masker utstrålar ett stoiskt lugn, framkallar de också undran och oro. Perspektiven vidgas. Den lilla verkligheten blir större och det stora ryms i samma blick. De tankar och aningar dessa verk lyfter fram kan inte skapas på något annat sätt än i hans speciella personliga konstnärliga möte mellan livssyn, hantverk och känsla.
Hans verk ser enkla, närmast självklara ut. Men det är bara vid första anblicken. De växer med umgänget. De stumma, ordlösa känslorna får en röst genom hans skulpturer. Tilltalet är som en smekning av en grov och sliten hand. Värmen och omsorgen går igenom den hårda ytan och känns direkt på ett speciellt sätt.
Hans figurer kan se gamla, nästa uråldriga ut, gjorda i ett nästan primitivt bildspråk. Men en upplever dem aldrig som historiska lämningar. De känns istället som om de vore minnesmärken från vår tid som står vid sidan om och tillsamman med tidens nedbrytning och utplåning. Han gjorde en viktig utställning på Falbygdens Museum för några år sedan. Där hade hans skulpturer placerats sida vid sida med museets fornlämningar i montrarna på den förhistoriska avdelningen. Det var påtagligt hur de arkeologiska lämningarna och hans skulpturer liksom hjälpte varandra att föra historien på en gång närmare oss och oss närmare det förgångna.
Henrik Allerts konstnärskap handlar på djupet om de stora och livsavgörande frågorna. De är på samma gång försynt och poetiskt vardagsfilosofiska. De handlar om livet, kärleken och döden. Genom åren har vi lärt oss att känna igen hans motiv. Henrik Allerts skulpturer är gjorda i en stil och med motiv som helt hänförs till honom och ger hans skapande en särställning. Han har gjort sina verk inkluderande så att de blir öppna och tillgängliga för vår egen tolkning. Vi känner att det handlar om oss. Det känns verkligen som om Henri Allerts verk står utanför tiden.
Österäng den 19 augusti 2024
BO BORG