När Henrik Allert skapar sina skulpturer är det som han kände lerans liv och jordens rörelse som en föraning, samtidigt som han med sina egna eruptiva krafter går dessa rörelser tillmötes. Han har kunskap om lerans olika karaktärer och använder sig av dess olika färgnyanser, när hans händer som blott genom ett andetag skapar hästar, satyrer, får, fåglar, gudar och androgyner. Leran lyfter sig till ett luftens element och färgen tycks ha blåst in genom dess sprickor. Döden, livet och kärlekens metamorfoser framträder i ett arketypiskt perspektiv.

I mötet med Henrik Allerts skulpturer och bilder slås man av komplexiteten i dem. Styrka och sårbarhet, symbolik och realism, det sköna och det grymma. För varje ord tycks motsatsen lika rimlig. Allt finns där, som stadier i en ständigt pågående metamorfos.

Ett sätt att närma sig är att se verken som ett utforskande av gränser. Mellan liv och död, människa och djur, kvinna och man. Utan de kläder civilisationen gett oss, tycks konstnären mena, är skillnaden inte så stor mellan det ena och det andra.

De masker Henrik Allert gör döljer därför inte människan utan avslöjar henne som den hon innerst är. Masken är natur buren som ett ansikte.

Text av Elisabet Haglund och David Björklund